Jag är inte en person som ger upp inom idrottens värld. Men detta är något annat än idrott. Jag slutar. Det jag nu ska berätta har jag aldrig  berört konkret på sociala medier. Det är endast förbundet, familj och några vänner som känner till hela sanningen. Detta för att visa respekt mot de som bär ansvaret. Men nu väljer jag att publicera sanningen vilket är orsaken till varför jag slutar med tyngdlyftning. Jag är trött på att bli psykiskt utmattad av en person och jag klarar inte av att ta det mer. Sedan mars 2015 har jag känt mig exkluderad av STF´s förbundskaptenen. Det har hänt så många saker som jag har mått dåligt över. Jag kommer inte kunna satsa om det ska fortsätta, vilket det har gjort i snart två år nu. Jag kan inte längre tro att det kommer blir bättre, för han har bevisat för mig så många gånger att det inte blir så, hela hans förtroendekapital är förbrukat. Jag känner att jag inte når fram till honom, han kommer alltid med bortförklaringar. Jag kan inte satsa till hundra procent med en förbundskaptenen som stampar på mig hela tiden. Och om jag inte får chansen till att satsa till hundra procent så ser jag ingen glädje med att hålla på över huvudtaget. För mig har det alltid varit elitsatsning, alltid på hög nivå. Någon annan nivå har aldrig intresserat mig. Men jag blir förfärad över hur jag kunde falla så totalt ner till botten. I början av det hela fanns det en sida av mig som alltid krigade på hur tungt det än var. Men faktum är att man inte orkar ta emot hur mycket som helst, tillslut blir det för tungt. Efter ett år så började jag krascha ordentligt och med tiden blev detta sorgligt nog en vardaglig trivialitet. Nu räcker det med allt hat och det är ingenting jag vill vara en del av. Men som jag har hoppats på en förändring, som jag har kramat om mina tummar och önskat att han kunde ha en förståelse över vad han gjort. Men verkligheten hinner ikapp en och eländet bara fortsätter. Jag har brutit ihop och kommit igen.  Jag har brutit ihop ofantligt många gånger.

Det hela började med att jag fick förbundskaptenen som tränare på distans. Jag tyckte att det fungerade bra så jag och min man flyttade till hans stad för att utveckla träningen ännu mer. Det gick knappt ett halvår innan jag lärde känna en ny person, inte den jag var van vid tidigare. Jag fick ta emot väldigt mycket negativ kritik, gjorde antingen fel eller så sa jag något fel. Frågade något ur träningsprogrammet så fick jag som respons att jag inte trodde på hans idéer, vilket inte var fallet. Log jag så var jag för glad, sa jag ingeting, så var jag för ledsen. Jag berättade detta för en landslagscoach som märkte att något var fel. Jag fick ett tips att skriva hur jag kände i ett brev istället för att säga det personligen, just för att det inte skulle bli fel. Jag poängterade dock att jag ville ha honom som coach. Men något gick snett och jag fick tillbaka en text där han förklarade att han inte kunde ge mig ett svar hur samarbetet skulle se ut med mera. Jag kände därmed att vi skulle gå skilda vägar eftersom han inte var redo för en nystart. Men att det var början på mitt avslut kunde jag inte föreställa mig då.

Vi var samtidigt på ett landslagsläger i Eskilstuna vid det tillfället. Jag var inte beredd på det svaret som jag fick så jag lämnade lägret, det var ju bara fem minuter med cykeln hem. De andra deltagarna bad mig att komma tillbaka vilket jag även ville. Nu skulle jag vara stark och stå kvar i stormen. Men jag var inte välkommen tillbaka av förbundskaptenen. Det var dessutom ett EM-möte (EM gick tre veckor senare som jag var med på) där alla som skulle delta skulle vara med på. Jag var på plats vid det här tillfället men fick inte vara med på mötet. Jag frågade även varför jag blev utesluten men fick aldrig något svar av honom. Efter lägret fick jag en fråga om jag hade blivit skadad. Det visade sig då att det stod i den lokala tidningen att jag inte deltog på detta läger på grund av skada. Något som förbundskaptenen hade gått ut med. Detta var väldigt konstigt för mig så jag skickade och frågade honom. Jag fick några svar, varav ett svar där han skrev att jag var mentalt svag.

Eftersom EM 2015 precis var runt hörnet hade förbundskaptenen lovat mig att han skulle fortsätta att hjälpa mig inför tävlingen, och det var dessutom hans arbete då jag var en aktiv i landslaget som han hade ansvaret för. Sedan tiden som tränare/adept hade vi alla mina träningsprogram på internet men plötsligt var samtliga program borta. Först blev jag chockad och var tvungen att kontrollera elva gånger innan jag förstod. Det stod då klart: förbundskaptenen undanhöll träningsplaneringen för mig. Då kom stressen, han hade lovat att han skulle hjälpa mig och så stod jag där utan program inför årets viktigaste tävling. Detta var början på lögnerna och hans medvetenhet att försvåra det för mig.

Som deltagare i Svenska olympiska kommitténs (SOK) utmanarprogram fyllde jag i en rapport två gånger per år angående hur jag hade tränat. Eftersom alla mina dokument där statistik som jag hade fyllt i var raderat av förbundskaptenen så hörde jag av mig till honom och undrade om han kunde skicka det igen. Han sa att det var raderat och gick inte att få tag på. Datorn där han hade dokumentet var en allmän dator till klubben så jag fick tips av en klubbkamrat att gå in och kolla med egna ögon. Och dokumentet var inte alls raderat som han hade sagt till mig. Jag meddelade ödmjukt att jag hade fått tillgång till dokumentet som jag behövde då det fanns på datorn. Då fick till svar att jag inte fick behålla något dokument utan att jag var tvungen att radera efter att jag använt det, så det var alltså orsaken till varför han ljög för mig, han ville inte hjälpa mig helt enkelt. Jag frågade dessutom om han kunde förklara de olika kolumner i dokumentet, fick till svar att jag skulle fylla i fördelningen på min träning. Jo, det kunde ju vem som helst förstå, men någon mer hjälp fick jag inte. Jag frågade senare om han kunde skicka den senaste rapporten som han hade skickat in så att jag kunde se om jag hade gjort rätt och jämföra, men nej, det gjorde han aldrig heller. Ett halvår senare så skulle en ny rapport in och då gjorde som jag tidigare hade gjort eftersom jag inte fått något svar på om jag gjort rätt eller inte. Men det visade sig att jag hade gjort fel trots att jag hade frågat tidigare, vilket förbundskaptenen aldrig svarat på.

Förbundskaptenen jobbade vid det här laget halvtid åt förbundet men även heltid för klubben i Eskilstuna. Detta var något som klubben reagerade på. Helt plötsligt kommer han till mig och anklagar mig för att jag gett ”information” till styrelsen och ”vill sätta dit honom”. I detta läge, när han kom med bestämda steg rakt emot mig så blev jag faktiskt rädd. Han hävdade att styrelsen hade tagit fram ett dokument med olika punkter som bara handlade om mig. Jag förstod ingenting, visserligen hade jag förklarat till klubben allt som hade hänt, men varför var han så arg på mig? När han hade gått frågade jag efter dokumentet. Det var olika punkter rörande han och hans arbete, endast en punkt var jag inblandad i. Så jag blev felaktigt anklagad och återigen kom lögnerna från förbundskaptenens sida.

När vi var på ett YOC (Youth Olympic Camp)-läger i SOK’s regi  tydliggjordes att han var högst ointresserad  utvecklingen och träningen. Han visade knappt något intresse, pratade i telefon när vi hade tester, kom försent till aktiviteter och avstod att vara med på träningen. Varje läger därefter visade han tydligt hur han ignorerade mig. Jag försökte att inte bry mig så mycket. Men det påverkade kommande läger då jag tackade nej på grund av detta. Var det ett långläger med väldigt få deltagare där det bara var han som var coach så ansåg jag att jag hade bättre utvecklingsmöjligheter på annan ort helt enkelt. Men det var något han aldrig frågade mig om.

Till Nordiska Mästerskapen (NM) 2015 blev jag inte uttagen i min egen klass av honom. Jag tyckte att det var konstigt. Jag var den bästa i min klass men ändå skulle jag eventuellt gå i klassen ovanför. Han hävdade att jag ”bara” skulle äta upp mig lite som han visste var riktigt svårt för mig. Jag svarade okej, men var i själva verket chockad. Jag är inte den person som säger emot, är det hans beslut så får det stå för honom och då accepterar jag det, men han frågade aldrig om hur jag tänkte kring detta. Jag var dock tydlig med att jag ville veta i tid vilken klass jag skulle gå i så att jag kunde starta en tävlingsform eller inte, för att gå i någon annan klass än min egen var inte aktuellt för mig. Tiden gick och tävlingen närmade sig, jag hörde av mig för att veta vilken klass jag skulle tävla i men fick till svar att han inte visste ännu. En vecka innan tävlingen fick jag besked (fick tävla in min egen klass). Men för mig är NM värt så mycket mer och han borde haft mycket bättre framförhållning än så. På en vecka hinner man knappt förbereda sig.

Det där med information har också varit något som oavbrutet varit mycket haltande. Man kunde exempelvis få höra planer för nästkommande år av andra aktiva i landslaget. Men när jag skickade och frågade så fick jag endast svar att det finns ingen årsplanering att presentera. Här blev det så tydligt med exkludering.

Och mer exkludering skulle det bli. Förbundskaptenen åkte runt i Sverige för att träffa landslagsaktiva och prata om framtiden och möjligheter. Men det gjorde han aldrig med mig, och jag fick aldrig något svar på varför heller. Bara ignorans. Han frågade aldrig hur det gick för mig, hur träningen gick, vem som tränade mig eller skrev program. Inte ett ljud.

Under ett möte så konfronterade jag honom varför han då inte hört av sig till mig det senaste halvåret och varför han utesluter mig. Fick då till svar att ”vi” hade kommit överens om att en annan landslagscoarch skulle ha ansvaret för mig och att det var orsaken. Jag blev helt förbluffad. Det var något som jag inte kände till. Där och då svarade jag att detta lät mycket märkligt att jag inte skulle minnas en sådan sak. Men han gav sig inte, det hade vi bestämt och jag vågade inte säga emot honom. Efter mötet ringde jag direkt  upp den coachen som enligt förbundskaptenen sagt skulle ha ansvaret för mig. Och mycket riktigt, det var något som vi inte hade bestämt tillsammans. Minns fortfarande känslan jag fick. Jag kunde vid dessa tillfällen bli arg på mig själv, att jag inte vågade säga emot honom mer eller sätta ned foten att det inte längre är okej.

Deca text och bild 

Till EM 2016 var min plan att jag skulle vara i mitt livs toppform. Men det ville givetvis förbundskaptenen se till att rubba vilket han lyckades med. Grattis. Det började med att jag var på ett träningsläger i Skåne. Jag mottar ett telefonsamtal där jag får veta att förbundskaptenen gått till SOK och presenterat lögner om mig och vem min personliga tränare var. Han hade dessutom kommit med en bild som ”bevis”. Vilken annan förbundskapten gör ens något sånt mot en aktiv? Skaffar sig ”bevis” för att medvetet sabotera. Detta endast tre veckor innan ett riktigt stort mästerskap? Först EM 2015 och nu även EM 2016 alltså. Det tog knäcken på mig och jag upplevde min första riktiga panikattack. Frustrerad, förbannad och ledsen. Jag tog bilen och åkte hem direkt under den natten.  Jag förmådde inte att träna på fyra dagar i sträck och EM var precis runt hörnet, sämre uppladdning finns inte.

Jag lyckades tack vare min glädje och kärlek till sporten att ta mig i kragen och ställa mig upp. När det var dags för Pre-camp inför EM så ville jag dock ha ett möte med förbundskaptenen direkt. Han förnekade att han lagt sig i vem som var min tränare och hade inte sagt till SOK vem som var min personliga tränare. Jag visste att han hade sagt det, jag visste att han hade med sig en bild som ”bevis”. Men ändå väljer han att förneka. Lite senare påpekar han dock att han har nämt att personen, som påståtts vara min personliga tränare hade mer än just en tränarroll och att jag då inte skulle ha någon fördel och att det skulle kunna uppfattas som jäv. Jag frågade vad han baserade informationen på eftersom han aldrig frågat mig vilka tränare jag har. Svaret var att det var den allmänna bilden som han hade fått. Jag försökte förklara på ett pedagogiskt sätt, precis som jag gör med mina elever i skolan som är elva och tolv år gamla att man måste ta reda på fakta innan man hittar på sina egna svar, vilket han hade gjort. Men det han säger, ja det är tydligen sanningen oavsett hur falsk den än är. Han sa dessutom att jag inte skulle kunna lura honom till något annat. Men enligt förbundskaptenens argument skulle jag alltså ha tio olika personliga tränare då ett tiotal personer runt om i lyftarsverige stöttade mig med tips i träningen. Reaktionen när jag sa det blev tystnad. Allt jag egentligen bad om var att han lyssnade på mina ord. En annan information som jag fick under detta möte var att andningen att kommunikationen till mig uteblivit från förbundskaptenen var för att han hade fått andra arbetsuppgifter från förbundet. Hur kan man nedprioritera de viktigaste förbundet har, de aktiva? Ytterligare en lögn som kom upp var att jag tydligen hade haft problem med ryggen. Det visste jag inte ens själv. Det fanns tillfällen under detta möte som sårade mig ordentligt. Han hävdade att det var jag som hade problem med honom samt att vi skulle ha ett möte efter EM som skulle signalera ”Carita, nu får det vara slut med det här”. All skuld lades på mig. Det enda jag hade gjort var att kontakta förbundet när jag blev illa behandlad. Men det var tabu. Och det utlovade mötet som han berättade om, det blev aldrig av.

Väl under EM så dök förbundskaptenen aldrig upp till min invägning. Det blev ett riktigt stressmoment. De ropar upp mitt namn för att jag skulle förbereda mig och jag börjar leta i väskan efter min mobil för att höra av mig. Han han precis, men ett jäkla onödigt moment där jag själv får höra av mig. Väl inne i invägningsrummet så vet han inte vilka ingångsvikter jag skall gå in på. Det var nämligen som så att under Pre-camp talade han om att vi skulle gå igenom min tävling under EM vilket jag var helt okej med. Men jag fick aldrig dokumentet att fylla i, den klassiska genomgången eller förberedelsen. För mig blev det bara ett ytterligare bevis på att han inte var intresserad. Lite sådär halvstressigt fick vi gå igenom tävlingen precis innan det var dags. Jag försökte verkligen bara hålla mig lugn trots allt detta och sa inte ett ljud. På tävlingen går jag in på 98 kg i ryck och vi höjer till 101 kg som jag hade svarat ja på och som jag önskat att jag ville ha innan. Det som jag däremot inte visste om, var att det räckt med 100 kg för brons. Och hur sjukt är inte ett brons på ett EM? Jag bommade 101 kg och såg efter att jag var klar med rycken att 100 kg, hade räckt för brons. Jag blev så jäkla arg och talade om att man alltid skall gå på medalj först, skandal. Det får inte gå till på detta vis. Förbundskaptenen är väl medveten om att medaljer och högre placeringar är det enda som räknas. Det borde han iallafall veta.

Efter några veckor får jag veta att vi skall ha utmanartester med en veckas förvarning. Jag får veta av den andra personen som skulle delta hade fått reda på det 3 veckor innan. Och det är precis detta som jag varit så tydlig med förbundskaptenen. Att han bara fortsätter med uteslutning där information och kommunikation inte ens finns med på kartan för mig.

Slutligen fick Sverige en OS-plats. Förbundskaptenen ringde upp (äntligen!) och meddelade att en urvalsprocess var påbörjad och att han lovade att höra av sig hur det skulle bli. Men sedan hörde jag inte ett ljud från honom. Jag är inte förvånad, bara besviken. Jag ringde själv upp förbundet och frågade hur urvalet hade gått till, mest för att jag var nyfiken och för att förbundskaptenen aldrig hörde av sig. Förbundskaptenen hade gjort ett dokument med faktauppgifter och det visade sig att det var mycket om mig som inte stämde. Bland annat så stod där att jag satsade på tyngdlyftningen endast till 50 %. Förbundskaptenen sa att den punkten inte var avgörande. Men varför ens ha med det då tänkte jag. Jag har prioriterat allt för lyftningens skull och satsade mer än hundra procent (!). Vänt på varje krona och planerat varje timme för att träningen skall ge mig de rätta förutsättningarna till att utvecklas. Mina framgångsfaktorer var nog precis att jag offrade nästan allt för lyftningen! Förbundskaptenen presenterade i dokumentet utvecklingstrappor (siffror på vad man tros kunna klara av i framtiden). Utvecklingstrappan är enligt mig en personlig tillhörighet som borde sammanställas tillsammans med den aktiva och/eller tränare. Utvecklingstrappan på mig var anmärkningsvärd. Den hade förbundskaptenen förvridit. Denna trappa visade på att jag skulle öka mycket mindre varje år i procent än övriga nominerade. Detta känns mycket orimligt. När jag frågade honom angående det fick jag svaret att det bara blir så. Förbundskaptenen hade för de andra nominerade men inte, för mig, beräknat ”pågående dopingfall” vilket inverkade på antal kg kvar till topp 8:a på rakningen, hans svar till detta var att han hade räknat in dem. Efter samtalet så kollade jag igenom OS-rankingen och nej, dessa var inte alls inräknade, så den uppgiften var felaktig på mig och enligt förbundskaptenen själv, så var det den som var viktigast och avgörande för uttagningen. Korrekta siffror hade sänkt antalet kilo kvar till en topp 8 placering för mig. Tjejen som fick åka till OS förtjänade det verkligen, hon är en av mina finaste vänner och jag är så stolt och lycklig för hennes skull.

I somras gjorde jag en knäoperation. Jag har kört rehab sedan dess för att ta mig tillbaka. Jag vill poängtera att det inte är en del till varför jag väljer att sluta. Förbundskaptenen hade sagt att han hade pratat med min läkare och att det var därför han hade bra koll på min rehab. När jag fick höra detta så blev det en suck, kändes som att jag drunknade i hans lögner nu. Jag ringde upp min läkare och tog reda på fakta. Nej, han har aldrig ringt och pratat med min läkare.

En dag under denna höst så ringde han faktiskt upp mig, han frågade hur jag mådde. Jag svarade med ett ärligt svar tillbaka, att det inte var så bra.  Jag sa dessutom att jag funderade på att lägga av med tyngdlyftning på grund av honom, att eländet bara fortsätter. Hans kommentar till detta var att hela situationen bara var min egen uppfattning och det inte stämmer. Jag visste inte vad jag skulle svara, så jag blev tyst en stund, vilken fantastiskt reaktion av en förbundskaptenen. Samtalet fortsatte åt det negativa hållet. Jag fick återigen höra att allting var mitt fel, mina egna föreställningar och att jag försökte vinkla allt emot honom. Jag gav konkreta händelser, exempelvis EM 2016, han höll inte med, enligt honom var det bara en lögn från min sida, att han försämrade mina förutsättningar till att prestera. Samtalet slutade med att han skriker med en sån hög röst att jag inte längre kan ha kvar telefonen mot örat hur fruktansvärt förbannat arg han var på mig. Där avslöt jag samtalet, innan han fått skrika färdigt. Jag ville inte lyssna på mer bortförklaringar och svordomar. Hela jag skakade efter samtalet. Ja, jag har sökt hjälp när jag känner mig utsatt. Men nu påstod han att allting som han hade gjort mot mig  eller sagt aldrig ägt rum. I den stunden lovade jag mig själv att jag skulle ge det året ut för att hoppas på en förändring, annars skulle jag tacka för mig.

Och så kom avgörandet. Jag fick ett sms från en lyftarvän att jag inte var inbjuden till landslagslägret i december. Men jag hade heller inte blivit meddelad detta, än mindre hört någon anledning till detta. Vad kunde det här betyda?  Var jag nu borttagen från landslaget efter hela 13 års (!) medverkan? Jag hörde av mig till förbundet och fick till svar att de skulle kolla saken. När de återkommer får jag ett annorlunda svar. Det fanns tydligen en policy att man måste kunna lyfta fullt ut för att vara med i landslaget eller delta på läger. Och nu när jag var inne i min rehab period så åkte jag alltså ur landslaget. Jag har aldrig hört detta tidigare och det förbryllar mig då det är ofta förekommande att någon lyftare på läger eller är med i landslaget som har någon skada. Ett svar på detta kunde de inte ge mig. Jag kan förstå att det är så, men blir förbannad och ledsen över att ingen delger denna information till mig. Det är alltid en själv som måste ta reda på saker, eller så kommer informationen fram via omvägar. Och varför är det ingen som tar reda på hur en aktiv tränar i dagsläget innan man utesluter någon? Hela 13 år i landslaget och så kan förbundskaptenen inte ens meddela mig att jag åkt ur. Sorgligt.

Jag har bett om hjälp så många gånger av STF. Många i styrelsen har verkligen lyssnat och det är jag tacksam över. Men det känns samtidigt som att jag inte blir tagen på allvar. Känner mig inte betrodd. Det sårar mig. Jag har fått till svar att vi har olika historier, vilket för mig, är fullständigt omöjligt.

Efter alla dessa händelser så vändes sakta min värld upp och ned. Från att i 16 år drömt om OS och de senaste åren levt elitidrottslivet där förväntningarna på framtiden var stora till att tryckas ner i en värld där förväntningarna minskades. Den här tiden blev oerhört påfrestande på mig. I snart två år har jag fått kämpat med detta. Oräkneligt antal dagar har jag gråtit, funderat och reflekterat. Ska man bli behandlad så här? Är det här ett rimligt idrottsliv? Min hjärna har gått på högvarv och nedstämdheten har snart tagit över hela mig. Jag hade så mycket hopp om en förbättring och en förändring. Men jag är också en realist. Det är ingenting som har förändrats förutom att jag mått sämre med exkluderingen, som jag får ta emot. Jag vill alltid tro att alla människor gör sitt bästa för att hjälpa istället för att fälla, men det kanske är en utopi eftersom jag nu blivit bevisad så många gånger det motsatta. Jag tror alltid gott om folk och kommer alltid, alltid att göra det.  Jag vill inte tro att man säger saker för att såra folk med vilja, jag vill hellre tro att det inte var illa menat. Men tyvärr har fallet inte varit så. Istället har jag blivit anklagad för att jag kontaktat förbundet när jag blivit utsatt.

Jag har hamnat i ett vakuum där känslan skriker ”Ingenting har mening eller mål och hela livet är ett skämt”. En känsla av meningslöshet är något jag aldrig tidigare upplevt. Jag går sönder av psykisk instabilitet där tårarna faller för att jag tvingas ge upp. Jag har förlorat min glöd och mött det största motståndet. Jag trodde alltid att jag skulle möta det uppe på lyftarpodiet, men, jag hade fel.

Läste detta blogginlägg, så himla fint skrivet och jag kan säga desamma om mina fantastiska coacher! Det gäller att hitta rätta personer omkring en i sin karriär. Coacher som verkligen bryr sig, visar empati, känner in, tänker efter först och som alltid vill ens bästa. Det är då idrotten och adepten utvecklas! In o läs 🌟