Resultat U23-EM.

Ett helt års förberedelser, ett helt år av väntan och ett helt år har gått sedan förra årets U23-EM. Jag hade verkligen sett fram emot denna tävlingsdag. Det blev 3 silver för min del, tummen upp för:

*Är näst bäst i min kategori i Europa

*En placering bättre än förra året

Jag måste poängtera att SILVER är ofantligt bra och jag kommer att vara nöjd med resultatet inom sin tid. Just nu känner jag mig bara så himla besviken på mig själv och min prestation. Men som jag berättade på min sida på Facebook så är jag sjukt ledsen över att jag inte nådde mina mål. Det blev inget guld, det blev inget nytt svenskt rekord och det blev inget 100-kg ryck. Missförstå mig rätt, men jag gjorde årets sämsta tävling vilket gör mig deppad. När de ropade upp mitt namn på en andraplats blev jag givetsvis glad. Men när jag såg Sverige-flaggan stiga och inte var högst upp, när jag hörde vinnarens nationalsång och inte den Svenska och när jag såg hennes vinstresultat kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Jag kände att det var mitt Guld som jag på helt egen hand slarvade bort. Hon vann på ett resultat som jag är övertygad om att jag hade kunnat klara av- eller mer för den delen.

På uppvärmningen till ryck så kände jag riktigt stark och stabil. Allt kändes så bra och den där tävlings-carita-tekniken fanns: explosivt och säkert. Jag kände mig lite som en queen på uppvärmningen, alla kollade på mina lyft och jag fick en känsla över att många blev förvånade och imponerande när de såg att Sverige-tjejen hade satt de högsta ingångsvikterna. Jag satte 95 kg som första, vilket jag satte lätt och redan där fick jag mitt silver. Jag kände att det kunde bli riktigt bra! Jim höjde till 98 kg och jag var taggad och motiverad. Men jag bommande. Därefter höjde vi till 99 kg eftersom det var det som krävdes för guld. Jag kände mig övertygad om att jag skulle klara det, vikten var absolut inget problem för jag kände mig stark. Men när jag fick veta att guldet stod på spel så hände någonting. Jag började tänka att jag ville ha guldet, blev rädd för att misslyckas och gjorde någon slags safe-teknik för att jag inte skulle bomma, men det var exakt det som skedde. Helt tagen av situationen tror jag.

Till stötarna så var jag arg på mig själv men försökte släppa allting som hade hänt. Uppvärmningen till stöt gick så bra och mina tävlings-överstötar var på sin plats, totalt underbart! Eftersom det var en bit att gå mellan att viktändra och tävlingspodiet så fick vi hjälp ifrån en coach från Irland. Jim sa till han från Irland att han hade en idé om att vi kanske skulle gå in på 115 kg i stöt (men vi hade satt 113 kg!) men sedan ångrade han sig och sa att vi skulle gå in på 113 som vi hade sagt istället. Så Jim och jag gick iväg till tävlingsarenan för att stöta 113 kg. Men då hade Irländaren höjt till 115 kg eftersom han hade missförstått Jim. Både jag och Jim blev förvånade då vi trodde att vi skulle gå in på 113 kg. Men eftersom 115 kg redan var signerad så var det alltså den vikten som gällde. Jag vill poängtera att det blev ett missförstånd och att Irländaren kände sig skyldig efteråt så han skall absolut inte få någon kritik, sånt kan hända alla och det var inte anledningen till varför jag bommade 115 kg. Men jag bommade alltså första riktigt ordentligt, varför vet jag inte, kanske var jag fortfarande tagen av hela tävlingen. Andra försöket var betydligt bättre men jag fick underkänt med 2-1 och blev förvånad då jag inte kände någon efterpress huvudtaget. Däremot blev jag inte ett dugg orolig eller nervös över att jag endast hade 1 försök kvar, 115 kg borde sitta när som helst och är ingen vikt som skall vara något problem för mig. Så jag satte den, väldigt lätt på sista försöket. Däremot så kände jag mig så besviken då jag inte hade någon chans att jaga tillbaka guldet efter rycken.

2 godkända lyft alltså, vilken skittävling.