Efter att jag tränade med Ruth igår insåg jag hur liten jag är, har förvisso alltid vetat att jag är lång och smal, men det blev övertydligt igår. Kommentarer såsom ”Smal som en sticka”, ”Är du en tyngdlyftare”, ”Hur kan du vara så stark” eller ”Lång och tunn” har jag fått höra under hela min lyftarkarriär. Genast blev jag fundersam, varför är jag fortfarande liten? Det beror självklart på en mängd olika faktorer. Men jag tänkte ta upp en, nämligen förebilden. När jag skriver liten, syftar jag på både utseendemässigt och styrkemässigt (även om citaten ovan kanske syftar mer på utseendet).

Jag bor i landet lagom men har aldrig tyckt att lagom tillfredsställt mig på något sätt. Att göra saker för skoj skull har aldrig någonsin roat mig. Att vara bäst är något jag strävat efter oavsett vad det handlar om. Om jag åstadkommit att vara bäst är ett annat dilemma.

*Har jag varit bäst på ett prov i skolan? – Ja.
*Är jag bäst i tyngdlyftning i min klass i Sverige? – Ja.
*Är jag bäst på tyngdlyftning? – Nej.
*Har jag varit bäst någonsin? – vet inte.

Kanske har jag aldrig varit bäst, men jag har i alla fall alltid satsat mot det och viljan finns där (konstant). Och några av er tänker förmodligen nu, kan hon inte bara vara nöjd över att vinna ett SM som bevisar att hon är bäst? Att stå överst på pallen är förvisso det ultimata kvittot att man lyckats. Men jag vill nå högre än SM-pallen och det är väl inget fult med det?

Jag hade ingen chans mot Ruth igår, hon var så mycket starkare än vad jag var. Vi har tävlat mot varandra tidigare så jag är väl medveten om vad hennes personliga rekord ligger på. Men det jag inte reflekterat över är vad som egentligen krävs i alla moment till delgrenarna ryck och stöt. Kanske ligger jag inte så långt efter i ryck och stöt, men jag ligger flera mil bakom i mark, drag, knäböj eller överstöt som några exempel = G-R-U-N-D-S-T-Y-R-K-A-N. Jag vill förtydliga detta med att nämna att Coach Jim (och mina andra före detta coacher för den delen) har redogjort för mig vad som krävs, men nu kommer vi till själva kärnpunkten i detta inlägg. Det kan jämföras med de tre F:en, vilka är:

*Fakta (information)
*Färdighet (utövande)
*Förståelse (tolkning)

Jag har alltid varit medveten om den teoretiska biten (fakta), det vill säga hur mycket jag måste lyfta i de olika positionerna och momenten för att nå mina mål. Men eftersom det inte finns någon dam i Sverige som varit riktig bra på tyngdlyftning på internationell nivå så har jag aldrig riktigt insett hur mycket som egentligen krävs mer än siffror (färdighet). Jag har aldrig riktigt fått uppleva ”Kan hon så kan jag”-tänket (förståelse). Ni vet, en förebild, en inspirationskälla och en morot som jag kan jaga i Sverige. Jag har tävlat många gånger på internationell nivå men det är stor skillnad på tävling och träning! Jag levde upp till mitt ökennamn igår, Ruth var havet och jag var Lilla havet. Stor, mäktig, vältränad, muskellös och stark. Och jag kände mig som ”Wanna be” och är motsatsen, smal och tunn (okej, kanske lite stark också). En orsak till varför jag inte är bättre i tyngdlyftning än vad jag är kan bero på att jag är bäst i Sverige, men som tyvärr inte räcker så långt i den internationella konkurrensen. Jag får sällan se med egna ögon att det krävs att klara av tre repetitioner i ryck på 100 kg för att klara av en singel på 115 kg exempelvis eller liknande. Jag kan bomma en singel på 90 kg i ryck och fortfarande känna att det ändå var bra (även om det är frustrerande att bomma!). Alla andra i Sverige tycker att en singel på 90 kg i ryck är helt fantastiskt och jag är den enda i historien som gjort mer. Och då måste det ju vara bra tänker man och får en helt annan verklighetsuppfattning. När stången höjs till 95 kg krigar jag inte lika mycket. Jag vill kriga, jag vill bli bäst och jag försöker vid varje träning att ge hundra procent. Men någonstans sitter normen kvar att 95 kg är väldigt mycket att rycka för att vara tjej i Sverige och att det inte gör något om jag bommar, jag fick ändå 90 kg godkänt. Men med detta resultat kvalificerar man knappt in på ett EM.

Det är tufft att vara överlägsen i Sverige i sin klass, önskar att det inte vore så. Hade hellre velat ligga bakom ryggen på någon motståndare för att sedan ha som mål att spurta om! Men det är inget jag kan styra över. Det jag kan styra över är att bli en idrottsutövare som kan bli starkare, äta ännu mera mat, bli muskulösare och att satsa allt. Förhoppningsvis blir jag en förebild för kommande tjejer inom sporten. En morot som de andra kan jaga för att i sin tur höja deras egna prestationer. Jag är övertygad om att det behövs om man vill satsa mot elitnivå och som jag saknar!

OS, världens största idrotts evenemang. Jag vet inte hur ni tänker, men dit ska jag på något sätt!