Jag läste ett blogginlägg från en idrottare som hon skrev för 5 dagar sedan. Inlägget handlade om att hon var missnöjd med att att börja vistelserapportera. Jag började därefter googla och hittade många andra blogginlägg som känner likadant. Alla dessa inlägg om hatet mot rapporteringen som går ut på att förebygga doping satte igång mina tankar. Ska idrotten bedrivas ren eller inte?

Jag tänkte börja med att förklara vad vilstelserapportering innebär för er som inte är insatta i detta. En idrottare på hög nivå ska rapportera dagligen vart man sover och tre gånger i veckan vart man tränar – tre månader i förväg. En timme om dagen mellan kl 06-22 ska man kryssa i en så kallad ”time slot” vilket innebär att man är på en viss plats (hemma, träning m.m) så att dopingkontrollanter kan hitta en och utföra prover.

Det blir vad man gör det till

Jag har en förståelse varför idrottare är emot vistelserapporering.  Det beror på att jag själv har suttit i samma situation som dem. När jag fick brevet hem och läste att jag var en prioriterad idrottsutövare och skulle börja vistelserapportera gick jag nästan i taket. Jag blev frustrerad och arg, tänkte att det skulle kosta mig tid som jag kunde lägga på annat istället. När jag läste vad rapporteringen innebar och gick in på hemsidan för att lära mig hur jag skulle rapportera blev resultatet att jag stängde ner datorn och blev bara ännu mera arg. Jag hade absolut inget intresse av att lära mig hur systemet fungerade och efter alla rykten som jag hade hört angående detta sjönk motivationen för varje dag. Det lät så svårt att rapportera, det lät så krångligt och det lät så tråkigt. Men egentligen hade jag aldrig gett det en chans, jag hade inte tagit mig tid för att lära mig hur det fungerade. När jag köpte en ny dator bytte jag från Samsung till Apple. Det tog sin tid för att lära sig alla program eftersom jag fick lära mig ett nytt operativsystem. Men då var jag intresserad och motiverad till att lära mig vilket gjorde allt enklare. Det jag menar är, tar man sig tid till att lära sig hur rapporteringen fungerar blir det sedan lättare. Resultatet blir att tyngden från axlarna försvinner när man inser att det inte var lika jobbigt som man trodde. Jag rapporterar fortfarande och tycker inte alls att det är krävande som jag tyckte från början. Jag har lärt mig hur det fungerar, det är ett lätt program som alla kan lära sig och det tar inte så lång tid att fylla i. Ska man på läger eller sova borta kan man snabbt och enkelt ändra på datorn eller i appen på mobilen och tar inte mer än en minut.

”Straffet för framgång, kränkande, vansinnigt, nu får det vara nog, straffas för att vara duktig, spontanitetens tid är över, gör ont, obekvämt, integritetskränkande, bara skyldigheter”

Meningarna ovan kan man läsa om vistelserapportering. Jag tror det kommer som en chock när man blir informerad första gången och så tror man det värsta istället för att ge det en chans innan man uttrycker sig. Jag har ändrat min uppfattning och ser vistelserapporeringen som positiv för att förebygga doping.  Det är en självklarhet att idrott ska vara rent och rättvist. Doping är ett problem och det är bra att man försöker sätta dit dopade idrottare. Som elitidrottare kan jag tycka att man får se det som en del av sin karriär. Det handlar inte om att RF vill kränka någon eller få en att avsluta sitt satsande. Vistelserapportering finns över hela världen, inte bara i Sverige, för idrottens skull.  Likasom att man går in och skriver en ny status på Facebook eller Instagram är det lika lätt att ändra sin rapportering vart man tränar!